Men nu så känner jag av mig att jag vill dela med mig lite hur jag verkligen känner och tänker..... de som vill eller orkar läsa detta kan få ett nytt bild av mig eller någon kan tycka hur jag skriver sådant skit... många vet inte om hur det är med mig, för att jag vill visa ut åt att jag är en stark person och har inga problem i mitt liv och allting går hur det ska....
Som jag har någon gång skrivit hit att min pappa dog för snart 3 år sen, men jag ville visa att allting är okej och jag mår bra, för att ingen kunde då förstå hur det kändes att missta en förälder..... hela mitt liv förändrades på en gång utan någon varning....... jag var då 15 år gammal och i den åldern när en flicka verkligen behöver sin pappa och jag som var enda flickan i familjen drabbades mest....
Jag var inte själv hemma när det skedde, utan jag varr hos en kompis när jag mitt i allt fick ett samtal av min bror som berättade för mig att pappa hade gått bort..... kommer aldrig att glömma den situationen... shock var första som jag drabbades av och kunde inte tro på min bror utan jag började säga emot att det är inte sant att han ljuger..... men när jag hörde att han började gråta på andra sidan luren stannade mitt liv helt, kunde inte andas och det mörknade framför ögonen, enda vad jag minns att grät, grät och grät och kunde inte sluta för att få andas emellan...... när jag sedan slapp hem var hela familjen på plats, mamma, bröderna, pappas syskon och fammo och faffa...... allas liv stannade... när vi kom över det värsta så åkte vi till sjukhuset och tala med läkaren om vad hade skett.... det blev inte lättare när vi fick veta att allt detta skulle man ha kunnat undvika om läkaren skulle ha vårdat pappa på rätt sätt, om han skulle ha blivit opererad med samma när han hamnade in på sjukhuset så skulle han leva ännu, men läkaren gjorde fel och skickade pappa hem med magsår som sedan efter 3 dagar brast....
Men nu efter åt då man tänker så är inget i mitt liv samma som det varit före, efter en längre tid när jag hade förståt att pappa kommer inte nåmera tillbaka började jag må psykiskt dåligt och skyllde på mig själv och önskade att det skulle ha varit jag iställe, jag tyckte att alla skulle ha haft det mycket bätttre och lättare..... jag mådde så psykiskt dåligt att jag orkade inte längre och vill bara skada mig själv på en eller annat sätt.....
Därför har jag lite svårt att lita på folk, eller jag är rädd att jag skulle missta igen någon närstående person och därför kan jag vara som jag är... jag skulle aldrig klara av att missta någon som jag älskar.... men före eller senare kommer jag att missta någon, hoppas att det är ännu länge tills dess..
Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig själv i sömn, jag känner mig så ensamstående och värdelös, att allting faller ihop och jag orkar inte längre det..... fast jag har en kärleksfull pojkvän och många närstående vänner så kommer alla tankar när jag är ensam, jag är inte värt någonting, ingen skulle märka om jag inte skulle finnas här, alla skulle ha det bättre utan mig i sina liv..... men jag få så otroligt stöd av alla så jag orkar kliva frammåt, fast någon gång kommer det att jag ståpplar och faller ner men alltid har jag Kicki och alla kompisar som hjälper mig upp igen <3
Nu när det börjar vara en längre tid så börjar det gå bättre och jag känner att jag kan gå frammåt i mitt liv, fast allting kommer alltid att finnas inom mig och lämna stora sår... men nu kan jag inte göra något annat än försöka bara gå frammåt och njuta av det liv jag har och jag kommer alltid att ha min pappa med mig i mina tankar och i mitt hjärta <3 Jag hoppas bara att jag skulle slippa alla känslor som jag känner då och då, att jag skulle kunna vara en bättre flickvän/kompis/dotter.
.jpg)
Man ska aldrig underskatta dig
inte när det kommer till minsta lilla grej
Du finns alltid där och ställer upp för mig
men så är jag ju också pappas lilla tjej
.jpg)
En bild säger mer än tusen ord
och på ett ögonblick kan kärlek vara gjord
Jag ser in i dina ögon och ler
och min framtid i dina ögon jag ser
